2011-02-26 | 01:10:18
Klockrent
Idag på Ica Maxi bevittnade vi när en pojke på typ 5 år grundlurade sin mamma. Jag ska försöka beskriva situationen...
Pojkens mamma och storasyster stod precis före oss i kön till kassan. Först ser vi pojken smita iväg för att en stund senare komma tillbaka med ett Hanna Montana-dataspel: "Vill inte du ha ett sånt här?" frågade han sin syster, som i sin tur rynkade på näsan och sa att hon minsann inte gillade Hanna Montana längre.
Pojken gick då och lämnade spelet men kom tillbaka med ett annat, NHL - ett hockeyspel. Vi såg hur han blinkade med ögonen mot sin mamma och tog på sig sin allra sötaste min: "Snääällaaa maaammaaa?" Hon sa snällt men bestämt att han inte fick köpa spelet. Pojken började gnugga sig i ögonen och sköt ut underläppen samtidigt som han började gråta (läs: låta som han grät). När han märkte att det inte hjälpte gick han med bestämda steg bort med spelet.
Väl tillbaka ställde han sig inom sin mammas synfält och såg väldigt olycklig och hjälplös ut. Han kastade lite blickar på henne för att se om hon lade märke till hur ledsen han var. Hans mamma fortsatte dock obekymrat packa upp sina varor på rullbandet. Då gick pojken fram till kundvagnen och lyfte på några matvaror för att få fram en låda med legofigurer som låg därunder. Han börjar sakta gå in i affären igen när hans mamma frågade vart han var på väg: "Jag ska bara lämna tillbaka det här" sa han och gick tillbaka till henne för att visa vad han höll i handen. Nu åkte den där sockersöta minen på igen. "Vi kan köpa den här" sa hans mamma och la lådan på rullbandet. Pojken sken upp och gick och ställde sig på andra sidan kassan för att vänta på sina legogubbar, ytterst nöjd och glad.
Sammanfattning: det här var givetvis helt medvetna drag från pojkens sida. Han började med att fråga sin syster om Hanna Montana-spelet för att vinna sin mammas förtroende: "Vilken omtänksam och osjälvisk son jag har!" Typ. Sedan hämtade han NHL-spelet som han egentligen inte ville ha, han väntade sig att bli nobbad och planterade därmed skuldkänslor och medlidsamhet hos sin mamma. Därefter kom legogubbarna på tal, som var vad pojken varit ute efter hela tiden. Mamman tänkte att han var duktig som inte tjatade om dessa också och belönade honom. Helt efter hans planer! HA! Smart grabb må jag säga. ;)
Pojkens mamma och storasyster stod precis före oss i kön till kassan. Först ser vi pojken smita iväg för att en stund senare komma tillbaka med ett Hanna Montana-dataspel: "Vill inte du ha ett sånt här?" frågade han sin syster, som i sin tur rynkade på näsan och sa att hon minsann inte gillade Hanna Montana längre.
Pojken gick då och lämnade spelet men kom tillbaka med ett annat, NHL - ett hockeyspel. Vi såg hur han blinkade med ögonen mot sin mamma och tog på sig sin allra sötaste min: "Snääällaaa maaammaaa?" Hon sa snällt men bestämt att han inte fick köpa spelet. Pojken började gnugga sig i ögonen och sköt ut underläppen samtidigt som han började gråta (läs: låta som han grät). När han märkte att det inte hjälpte gick han med bestämda steg bort med spelet.
Väl tillbaka ställde han sig inom sin mammas synfält och såg väldigt olycklig och hjälplös ut. Han kastade lite blickar på henne för att se om hon lade märke till hur ledsen han var. Hans mamma fortsatte dock obekymrat packa upp sina varor på rullbandet. Då gick pojken fram till kundvagnen och lyfte på några matvaror för att få fram en låda med legofigurer som låg därunder. Han börjar sakta gå in i affären igen när hans mamma frågade vart han var på väg: "Jag ska bara lämna tillbaka det här" sa han och gick tillbaka till henne för att visa vad han höll i handen. Nu åkte den där sockersöta minen på igen. "Vi kan köpa den här" sa hans mamma och la lådan på rullbandet. Pojken sken upp och gick och ställde sig på andra sidan kassan för att vänta på sina legogubbar, ytterst nöjd och glad.
Sammanfattning: det här var givetvis helt medvetna drag från pojkens sida. Han började med att fråga sin syster om Hanna Montana-spelet för att vinna sin mammas förtroende: "Vilken omtänksam och osjälvisk son jag har!" Typ. Sedan hämtade han NHL-spelet som han egentligen inte ville ha, han väntade sig att bli nobbad och planterade därmed skuldkänslor och medlidsamhet hos sin mamma. Därefter kom legogubbarna på tal, som var vad pojken varit ute efter hela tiden. Mamman tänkte att han var duktig som inte tjatade om dessa också och belönade honom. Helt efter hans planer! HA! Smart grabb må jag säga. ;)
0 Kommentarer