Begravningen var fin, men riktigt jobbig. Som jag hade förutspått. Under vissa tillfällen kunde jag däremot inte låta bli att le. Antingen åt de vackra ord som prästen sa, åt fina minnen som berättades eller åt Astrid, min gammelfarmor. Hon hör väldigt dåligt, så när hon sjöng låg hon hela tiden lite före oss andra, vilket gjorde att hon sjöng när vi andra var tysta, hon fick hela bänkraden att fnissa. Underligt att man kan känna så mycket olika känslor på en och samma gång. Kärlek, lycka och sorg ligger så nära varandra, närmare än man tror.

"Var inte rädd för mörkret, det är bara ljuset som vilar"