Usch vad jag har varit blödig nu i eftermiddag. Jag träffade som sagt min älskade vän Lunkan och när vi sa hejdå så brast det för mig. Att se henne gå ifrån mig, med vetskapen om att jag inte får se henne på mer än ett halvår, var väldigt jobbigt. När jag satte mig på bussen och lyssnade på "Kärleksvisan" med Sarah Dawn Finer började jag storböla. Jag bara grät och grät.

Det slog mig att jag saknar mina vänner så otroligt mycket. För det mesta försöker jag skjuta undan de tankarna och istället tänka positivt. För jag vet hur bra de har det och det är viktigast, att de mår bra. Men ibland blir verkligheten för påträngande och jag kan inte hålla mina känslor i styr.

På ett sätt känns det som en trygghet för mig att stanna i Örebro. Att stanna här där jag vet att mina fina vänner har sina rötter. Då vet jag att jag får träffa dem ibland, att de återvänder. Om inte för att stanna, så åtminstone för att hälsa på. Jag tror jag stannar här. Jag älskar er <3